Till en gammal knarkare

In kom en gammal knarkare på Klara Polisstation

hans skor var våta och hans ögon kalla

Och när han skulle tala fick han inte fram en ton

så han kunde varken sjunga eller tjalla

Vi la honom i en ensamcell: hans säng var våt av blod

Så småningom gick han in och ut som barn i huset

En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod:

"Jag offrar mina ]skor för det grönaljuset..."

Men jag öppnade brevet och jag läste som så:

"Hej Bröder, lyssna nu till min historia

En gång var jag en vacker prins och lycklig som få

Min faders stolthet! Och min moders gloria

En vacker dag emellertid, tog jag min första sil

Då öppnades min ögon och jag skåda'

bland alla stackars jävlarna som åker runt i bil

och bor och dör och äter i en låda

Så jag gav bort min arvedel till första bästa svin

som sprang iväg och köpte sig en fylla

Och jag bytte bort mitt vackra slott mot amfetamin

som jag hade i små kapslar i min hylla

Min fader dog av vrede och min moder dog av gråt

och jag blev hatad utav mina bröder

men jag gav väl fan i detta och jag gnolade en låt

där ja bodde i en svinkvart på Söder

Det sista som jag bytte bort det var min vackra röst

mot Adams äpple. Och för fagra Eva

Och lade mig att vila mellan två kvinnobröst

för jag var trött, jag ville inte leva"

Här slutade brevet och intet öga torrt

och kommissarien röt: "Nå, för satan

Släpp ut den fan ur cellen! Och se till att ha kommer bort!"

Så där låg vår knarkare på gatan

Då ljöd en röst från himmelen så klar och så ren:

"Låt alla era skenkänslor fara

Ty denna vackra prins han gav bort allt vackert sken

därför skall han evinnerligen vara!"

Man trodde ju Gud fader här i vår stad

ej skulle bli tillstädes. Trodde du ja

Men femti gamla knarkare som han stod i en rad

och stampade och skrek: "Halleluja!"

Och fyra ljuva änglar tog hjärtat ur hans kropp

och la det i en plastpåse med hans spruta

Och sedan steg dom sakta mot Himmelen opp

Och nu är klockan mycket, dags att sluta